måndag 8 januari 2024

En monumental olust

Jag känner mer eller mindre ständigt att jag inte får något gjort. Går runt i samma fotspår. Läser böcker, ser filmer och serier. Handlar, lagar mat, städar, tvättar. Promenerar. Rengör CPAPen. Gör Sofiagympan om hälsan tillåter. Ser skidåkning och annan sport på TV. Lyxliv, som känns enahanda och meningslöst.

Får återkommande påminna mig om att mitt verkliga arbete gör jag på natten och i gryningen. Idag vaknade jag 03.15 och badade i en monumental olust. 04 till 05 gjorde jag en behaglig trance och somnade också. Det registrerades som djupsömn i Hälsoappen.

Sen låg jag ytterligare 2,5 timmar i hyfsat välbehag och begrundade mitt öde. Igår insåg jag att jag spillt onödig energi på skavet i en perifer relation, som här och nu har varit good enough med råge. Men mammasåret har åter* spökat. Insikten är befriande och jag inser att jag i onödan varit en vallhund för att försöka koppla samman alla mina vänner och skapa en lycklig harmonisk familj av dem. 

Samtidigt har jag på ett ytligt plan sen nåt år tillbaka släppt det "projektet" (Tack Johnny!) och naturligtvis blev följden att i somras sammanträffade ovanligt många i bekantskapskretsen.

Inser också att Telephosmyten är en metafor för nödvändigheten att försonas med sitt förflutna. Det är inte alls bara den som sårat, som kan läka såret. Det kan jag själv göra.

Att så mycket läkning och insikter kommit till mig på ett par dagar beror också på att jag nu varit hemma och inomhus fem dagar. Min tumregel stämmer: Det är ett svek varje gång jag stiger upp ur sängen och ett dubbelt svek om jag dessutom går ut ur lägenheten och huset.

Dock behövs andrum. 

På tal om andning, så var det den jag hade som mitt enda sällskap när jag som spädbarn låg övergiven i mörkret. Andningen är en trygg vandring genom de fyra rummen. En rörelse, en smekning, livets kärna.

I stillheten mellan två andetag finns dessutom porten, inte bara till döden, utan till evigheten, tidlösheten,  gränslösheten och extasen.

* Energitappet p g a mammasåret var på en helt annan nivå för 20 år sedan. Danshelgsåret i Framnäs, när jag var besatt av SJ och i mindre utsträckning av en hel rad andra. Ett då viktigt och underbart år. Nu tröskar jag mig igenom olusten och läker traumat i en helt annan takt, helt stilla i nattens mörker.

Och nu går jag snart in i den mest krävande  perioden från födelsedagen 12 januari till sammanbrottsdagen ca 8 mars.

Eller hur det nu blir...

 


onsdag 9 augusti 2023

Lycklig i vargtimmen

Vaknar 03 ur drömmar i skolmiljö och i känslan av plikt, utsatthet och ensamhet, men milda och vardagliga känslor. Ingen mardröm.

Kolsvart i rummet, regn, rusk och åska när jag somnade. Jag trivs allt sämre och sämre med det halvår som inleds efter midsommar. Allt mer fukt, mörker och, som just nu, kyla. 

Jag tänker på firandet av Fagerhults Hembygdsförenings 100 årsjubileum häromdagen i ett mörkt, fuktigt gammalt sockenmagasin och de möten och framträdanden som skedde där.

Ett par personer som visste vem jag var, men jag hade inga eller vaga begrepp om vem de var. Större delen av mitt liv har jag kämpat för en ljusare framtid, men nu när jag är på väg ut i livets kulisser får dået , faktiskt främst nuet berikat av dået (och vise versa) den största platsen i mitt sinne.

Framträdande av olika kaliber väckte mycket minnen, tankar och känslor. Bl a tänker jag på Shakespeares träffsäkra ord i Macbeth:

"En skugga blott som går och går är livet, en stackars skådespelare som larmar och gör sig till, sin korta stund på scenen och sedan aldrig mer hörs av. Det är en skröna, berättad av en dåre. Låter stort, betyder intet."

Men nu i gryningen omfamnar jag all vår mer eller mindre tafatta  strävan, våra krumsprång och bravader.

Det finns inga vuxna, bara förklädda barn, som Neil Gaiman sa i Babel. 

Fylld av rejäla bitar av de många goda, hemgjorda tårtor som dukades upp ligger jag ett par timmar lyckorusig i gryningen och drar mig till minnes en sång som betydde mycket i tonåren:

"I see friends shaking hands saying how do you do. They're really saying I love you"

Det nattliga efterspelet till det djupa nedstigandet i hembygden blir alltså väldigt annorlunda jämfört med hur jag beskrev det i ett tidigare inlägg  författat i Umeå.

Där var värdelöshet, skuld och karlakarlighet de påtagliga delarna. Nu såg jag människan och de tafatta barnen i oss alla.

Interiör från hembygdsgården.

måndag 3 juli 2023

Telephos' spjut

Jag har tidigare skrivit om min grekiska favoritmyt, där Hera slungar Herakles från sitt bröst (och Vintergatan, The Milky way,  bildas av mjölkstrålen).

Nu har även Telephosmyten blivit en favorit tack vare boken Lyckans gåta av Carl Johan Malmberg.

Telephos sårades av OCH läktes senare av Akilles' spjut. Till exempel Wagners' Parsifal bygger på denna grekiska myt. Endast den som gjort såret kan läka det.

Jag tar till mig den tanken i mitt eget terapeutiska arbete. Det innebär en helomvändning i mitt förhållningssätt. Eller snarare att jag gått hela varvet runt!

Från en fast övertygelse om att min mamma älskade mig, som sen fick mig att hemtamt söka mig till kvinnor, som var lika oförmögna att älska mig. Sen ett uppvaknande och insikt att jag bar ett oälskat barn inom mig, som jag måste lära mig vårda och älska. Ett arbete som pågått i drygt 25 år. Och nu försöker jag bada i den kärlek som fanns under min mammas anknytnings- och omvårdnadsoförmåga.

Till min hjälp har jag ett foto från 1957, där min syster sitter i pappas knä och samtidigt möter mammas kärleksfulla blick, som jag har satt upp i taket ovanför min säng. Jag kan i denna stund se på det, när jag blickar upp från mitt ryggläge. Och i köket tickar ännu klockan som syns i bakgrunden på fotot.




måndag 19 juni 2023

Den namnlösa fasan

 I början av maj läste jag genom ett lyckligt sammanträffande en  Understreckare om Wilfred Bions forskning och tankar, som ger mig fin spegling och bekräftelse. 

"Hur spädbarnet i samspel med föräldern formar en begriplig värld ur det tidiga livets ogreppbarhet är avgörande för vår emotionella utveckling."

"Det enda som det späda barnet kan göra med det råmaterial till tankar som det initialt konfronteras med – de inifrån och utifrån kommande stimuli som i Bions teori kallas ”betaelement” – är att desperat försöka stöta bort dem genom primitiva former av projektioner. Barnet gråter, kvider, vrider sig och slår med armar och ben i syfte att stöta bort den obegripliga smärtan och ångesten. Här kommer den lyhörda modern i bästa fall att ta emot och känna av barnets projektioner, och i kraft av sin högre psykologiska utvecklings- och organisationsnivå kommer hon i sin omvårdande praktik ... att bli barnets psykologiska matsmältningsorgan som tar emot och spjälkar barnets emotionella råmaterial, och med hjälp av sin associativa kreativitet och sin spontana abstraktions- och symboliseringsförmåga kommer hon att transformera materialet till tankar... när råmaterialet i sin vistelse hos modern har fått form och därmed liksom blivit avgiftat – kan (barnet) hämta tillbaka (det) och använda som meningsfulla byggstenar i sin psykologiska utveckling."

"om modern av olika orsaker inte är förmögen till den mottagande lyhördhet som krävs av henne – innebär att det råmaterial som det späda barnet projektivt försöker göra sig av med kommer att kastas tillbaka på barnet i obearbetad och oförädlad form, vilket hos barnet kommer att generera vad Bion ofta citerat talar om som en ”namnlös fasa”, en fasa som riskerar att permanent etablera sig i grunden av barnets psykologiska vara.

Vissa har kanske utvecklat ett brådmoget intellekt med hjälp av vilket de på ett stelt sätt försöker härbärgera sig själva och sitt förvirrade känsloliv. De kanske blir framgångsrika inom den akademiska världen men kommer man nära dem upptäcker man snabbt att deras tänkande och deras uttryck har något maskinellt över sig. Mer och mer får man intrycket av att deras tänkande är ett slags lingvistisk apparat som fungerar brilliant i sitt automatiska genererande av utsagor och slutledningar, men produkterna som spottas ut upplevs vara helt i avsaknad av emotionell resonans"

Som sagt är detta en väldigt god beskrivning av hur jag upplever att min första tid i livet var och hur jag kom att bli som vuxen.

Denna förbannelse bröts när jag fick panikångest 1994 och sedan dess har jag sakta men säkert och allt mer framgångsrikt lärt mig bli mitt eget "psykologiska matsmältningsorgan".

Den namnlösa fasan ligger dock ständigt på lur, särskilt när jag är på sommarviste här i barndomshemmet. I tisdags vaknade jag i vargtimmen och gick igång på den mest vattenskadade väggen i huset här i stora rummet, sedan  allt frös sönder 2010. Jag såg vid närmare granskning att väggen bågnar och den har en tung 67 år gammal  betongbalkong ovan sig. 

Jag fick bida min tid och härbärgera fasan fram till klockan 9, när jag kunde ringa försäkringsbolaget och sedan börja ringa byggfirmor. Vid tredje försöket fick jag ett halvhjärtat napp, men insåg sedan att grannen J kanske hade nåt tips.

Jodå, han hade t o m en snickare på plats! Snickare S kom förbi och gav lugnande besked, att ingen akut fara föreligger. Och efter midsommar ska han undersöka väggen närmare.

Så var den fasan härbärgerade, hanterad och avvärjd. Men den namnlösa fasan har på denna förfallna fastighet otaliga namn. Och min förmåga att till största delen kapitulera inför dem är beundransvärd.

Vissa saker låter vi dessutom åtgärda. Syrran tog tag i de sviktande golven, vi har åter vatten indraget till pannrum, toalett och kök genom min försorg. Årets projekt har varit att tillsammans med grannen L ta ner tvättmaskinen från övervåningen till pannrummet och få den inkopplad där. Nu kan vi åter duscha, tvätta och har rinnande varmt och kallt vatten i kranarna för första gången på 13 år. Jag skulle kunna sitta länge på en stol i pannrummet och se och höra hur tvätten roterar i maskinen!

Återstår i år,  förutom väggen, att låta mura stöd under den vittrande balkongen och att borra brunn. 

Murningen ska ske på onsdag. Så jag kan i två dagar till bejaka den stora uppgivenhet och trötthet jag känner. Tror att jag i natt har gjort något betydelsefullt genombrott i att generellt sett bejaka dem och inte behöva var så onödigt stressad inför och i allt görande och allt umgänge.

Sen gäller det att även omfamna den namnlösa ledan och den namnlösa olusten...

Eller snarare låta dem ingå i skön förening med sina sköra motsatser.

Väggen och en tavla av
Elisabeth Lindstedt Björk


lördag 6 augusti 2022

"Det som skulle varit dött och borta låg här livslevande."

Denna sommar har jag äntligen läst en bok av Birgitta Trotzig, nämnligen Dykungens dotter. Detta tack vare att den spelar stor roll i den av de fyra berättelserna i Ia Genbergs fantastiska bok "Detaljerna", som fängslade mig mest.

Språket är säreget och vackert. Ofta  staplas orden på varann på ett sätt jag själv brukar använda för att beskriva och/eller understryka det obeskrivliga.

Det gränslösa; allt och ingenting, finns nästan ständigt närvarande. Tillvarons "minussida" får verkligen breda ut sig. Elände blir mer elände, som blir ännu mer elände.

Mörkret är kompakt, men genomlyst av stråk av salighet.

Detta speglar en väsentlig del av min inre verklighet. Den avskydde och bortstöttes värld.

Många passager sätter perfekt ord på mitt (spädbarns)liv och existensens djupare dimensioner:

"den som inte får lov att minnas blir ensam som en sten."

"i mörkret som ingen gräns hade."

"Han bodde i sin blindhet liksom redan i sin grav"

"Hela ungdomen genom hade denna kvinna tyckte om sig själv att hon kunde lika gärna varit död - att hon var död."

 "Ensamheten sönderdelar själen."

"uppskattande ord kom aldrig ur deras munnar, varför skulle det det?"

"ingenting kunde man veta. Ingenting - ingenting.                    Men i ingenting kan hända bottenlösa ting."

"allt sjöng, det var livet som sjöng"

"Sådant var livet, lättskadat, ofärdigt, hjälplöst som hade det inte riktigt blivit till än."

"måste svälla och växa och sprängas för att sprängas ut till sig själv och röra vid, röra vid, röras av annars kvävdes han, annars kvävdes han"

"Det var kvavt, tyst och tungt."

"Han var ännu ett barn men så stor och svart som en svart slagbjörn"

"när kommer stupet där han måste dö?                                                   Han förverkade allt och förvisades."

"ett djur utan skal och också utan särskild hud som om det inte fanns någon annan gräns mellan det och världen än en känselyta ömtålig fin våtskälvande liksom i en evig nyfödd smärtryckning (ingen strupe, ingen tunga, de är ännu inte utvecklade - bara ljudlös känsel) vid MÖTET med de hårda stängande ytorna, de råa skarpa brottytorna som den mjukt trevar fram mot, skadad rycker tillbaka från otydlig smärtlust mot grottytorna glider letar han sig väg"

"Det som skulle varit dött och borta låg här livslevande."

"när hon såg ner i barnsängen igen låg där ett främmande kräldjur, ett hemskt sugdjur... Det hade mun som en lake. Det främmande djuret kom nerifrån, det vill dra henne tillbaka ned under vattnet, ner i det glidande mörka.

"det var en kamp mellan en som såg liten ut men var stark som underjorden, och en som kanske var stor, men öppnad, sårad och läckande."

"hon höll den stillsamt gurglande varelsens varma lenhåriga huvud mot sin kind och hennes ansikte uttryckte då en så hejdlös salighet att hela salen brast i skratt."

"hela den lilla kroppen var en enda stark muskel av glädje."

"fick hon binda fast flickan i korgen och lämna henne. Och första gången flickan sålunda gjordes fast var det som om något betydelsefullt och obotligt hände med henne. Hon såg på modern. Det var ett plötsligt alldeles nytt och annorlunda sätt - stilla, mörkt. Hon skrek inte, hon var ju så liten att hon knappast kunde förstå vad som hände. Men ändå var det som om hon förstod - stilla, mörkt, frågande. På alla sätt försökte hon ta sig ur bindslena, glida och vrida och lirka sig runt, hon hade redan en aktningsvärd rörelseförmåga i alla riktningar. Hon arbetade så hon blev mörkröd. Men trots alla ansträngningar kunde hon inte ta sig loss hur hon än spände sig och skrek - ty nu skrek hon - ihållande vilt och tårlöst - Sedan slaknade hon. Blicken blev glidande. Den vände sig svart inåt. Nu låg hon där slapp, blicken mötte ingenting. Alldeles tyst, men hon somnade inte, bara låg - blicken var öppen och mörk men den ville inte se mera, en hinna av avlägsenhet och frånvaro hade dragits över den."

"Men en fanns som ännu inte hade lärt sig gråta."

"Ty samhället består av dem som har rätt att finnas till, de riktiga. Och på andra sidan: de som aldrig borde ha kommit till."

"Så förde gråten henne bort och in i sin kropp och in i henne själv."

"Skyddslös, skyddslös! Mjukskalig!"

"Långt ute i natten hörde hon en barnröst kalla - ensam ensam!"

"Ty könet är barnet i människans liv: ätande, rasande, formande."

"allt stod i hetta, glans och skönhet omkring honom."

"sprängande ljud inifrån mörkret... Man börjar också urskilja saker och ting i mörkret... Någon gång tar vintern alltid slut. Någon gång börjar man höra den stora tysta rörelsen inne i det stumma... 

Den kallar källorna upp ur den döda jorden. Den ropar på havet, ur vilket alla levande varelser på jorden har kommit. Den kallar på svalan som sover på sjöbotten. Den ropar på flyttfåglarna i Egypti land. Den kallar på det våta, blodet i trädstammarna, och på det våta i alla rötter. Det är nu påsk. Trädet som en gång brann och förbrändes, bär liv som det andas och ser världen med. Då genomtränger barnets rop på henne alla väggar och alla blodkärl, hela världen och allting i världen ropar"


Birgitta Trotzig

Bildkälla: https://nordicwomensliterature.net/se/writers/trotzig-birgitta/



torsdag 21 april 2022

Nyfikenhet

Ännu fler kloka ord av Niklas Rådström:

"Jag tänker mig att grunden för all känsla av närhet till det levande är nyfikenheten. Utan nyfikenheten kan du inte bry dig om annat än dig själv, utan nyfikenheten kan du inte tycka om andra."

"Naturligtvis kan den nyfikne förirra sig in på voyeuristens vattensjuka sankmarker i de stunder då nyfikenheten saknar skam eller inte låter sig begränsas av tabun. Men den goda nyfikenheten tänker jag mig är knuten till en ljus livskänsla och i grunden vilar den på tillit och tilltro till omvärld och medmänniska. De två världar jag kastades mellan i insomningsögonblicket som mycket liten låter sig i nyfikenheten försonas och i någon mån neutraliserar de då varandra. Det ymnigt livsflödande och det övergivet ödsliga sluter sig samman till en enhet i vilken livet inte är något farligt att utsätta sig för, utan en uppsättning möjligheter att erövra, och där döden inte bara är en hotande tomhet, utan en helt livsnödvändig kontrast till det levande."

"Sextonhundratalsfilosofen Giambattista Vico menade att det enda vi kan veta något om är det som vi själva har skapat – allt annat kan vi bara betrakta utifrån och tolka."

"där vetgirigheten vanligen har ett tydligt mål för sin kunskapsväg, är nyfikenheten mer av en lättsinnig flanör."

"Utmärkande för nyfikenheten är att den är helt din egen... Det seende som den söker hos dig är barnets. Och där, i den blicken, är nyfikenheten helt din egen."

"visst kan nyfikenheten föra oss på avvägar, men den leder oss också till upptäckt och helande. Jag kan både skrämmas och hänföras av den uppfinningsrikedom vårt omedvetna uppvisar när det söker reparera det som sargats inom oss. Det är en skapande kraft som kan leda till galenskap, men dess syfte är att i allt vidmakthålla det levande. Det är också en process som desperat griper efter de verktyg som finns till buds. Det kan gå fruktansvärt fel och föra oss in i mentala återvändsgränder, men det är ett förlopp som vill ett enda: att fortsätta att finnas, att vara vid liv till vilket pris som helst, att bli funnen bland de överlevande."


Sven Lindqvist var 
också 
nyfiken.


torsdag 24 mars 2022

Sorg, skapande och samlande

Här kommer några för mig oerhört centrala och upplysande citat ur Niklas Rådströms Som har inget redan hänt:

"Sorgen kräver att vi ger den ett namn för att den ska kunna utföra sitt arbete. Annars går den vilse i sina uppgifter och vet inte vad den ska göra. Då irrar sorgen kring och börjar plocka med annat med sina kalla fingrar, likt ett uttråkat barn som vänder sin uppmärksamhet mot vad än som finns till hands. I sin sysslolöshet och fumlighet kan sorgen ha sönder vad som helst, som för att påkalla uppmärksamhet eller av ren leda bara. Det namn vi ger sorgen måste bekräftas av andra för att få giltighet, annars kan vi kalla den vad som helst och den kalla sig vad som helst. Den sorg och den saknad som går namnlös blir som en orolig ande, ett irrande spöke som inte förmår komma till ro, en fantom som planlöst söker uppgifter att fylla."

Den sista meningen i det citatet stämmer till punkt och pricka, som beskrivning av en påtaglig sida i mitt liv: "Den sorg och den saknad som går namnlös blir som en orolig ande, ett irrande spöke som inte förmår komma till ro, en fantom som planlöst söker uppgifter att fylla."

Sen undrar jag om det räcker att den får ett namn? Jag tänker att den behöver bearbetas och införlivas i kropp och sinne.

Sedan gör Niklas R en mycket intressant och ögonöppnande koppling mellan sorg och skapande;

"Såväl sorgen som skapandet söker tecken och mening i allt de möter. Både sorgens och skapandets grund är saknad – för sorgen handlar det naturligtvis om det förlorade objektet för de djupa känslorna, för skapandet upplevelsen om att världen är ofullständig och behöver lagas. Förlusten måste ges namn och ansikte. Men om större delen av det som gått förlorat är en längtan, en frånvaro, en förhoppning, en redan övergiven plats? Då finns inget att rikta sitt avsked mot och vända sig från. Då får barnet som förlorat sin förälder postera sig som väktare intill en tom grav i hopp om att för sig själv och omvärlden dölja det faktum att kryptan är tom. Det blev den enda möjliga strategi jag såg att handskas med min förlust."

Ja, så var det verkligen för mig! Och är onekligen delvis fortfarande. Och det lyfter fram skapandets osunda sida; en flykt och förnekelse av förlustens smärta och sorg. Ett fåfängt försök att ersätta det oersättliga.

Samlande kan ha en liknande funktion:

"Samlandet i sig var som att foga ihop något som brustit och gått sönder och som jag genom att föra samman det igen kunde göra helt och oskadat. "

Den namnlösa sorgen, det rastlösa skapandet och samlandet kan bli en besatthet, som jag känner så väl och ännu dagligen lider under. Men ändå långsamt allt mindre.

Det är också det jag främst läser in i Prousts mastodontverk På spaning efter den tid som flytt, vars sju delar jag avslutade förra året efter fyra och ett halvt års läsning. Nu läser jag med stort intresse Carl Johan Malmbergs tjocka, vackra bok Lyckans gåta, som har andra infallsvinklar på Prousts skapelse. Jag återkommer kanske till det.


Banksy: Girl with balloon