Lilla bäcken

Efter att jag i mitt förra inlägg skrev att jag är en mäktig flod, vaknade en ivrig protestant i mig: Jag är en yster liten bäck!

Jag med stöd Mariedal 4 april 2005

Att frilägga, läka och vårda det traumatiserade spädbarnet är min huvudsyssla. Jag är både floden och bäcken. Vet allt om att vara människa (till 60+). Vad som återstår är fördjupning och förädling, och då är mitt äntligen stilla liv alldeles utmärkt. Och det är så lämpligt att bo här någon mil från Umeälvens utlopp i havet. När vi gjorde sommarens resa till "den sista älven som brusar i vår natur", Vindelälven, insåg jag att jag trivs bättre att leva vid den reglerade Umeälven. Att vara människa är att vara reglerad, att nyttja sina krafter på bästa sätt för att få ett bra liv och en bra värld.
Länge kämpade jag för livet i övergivenhetens ocean, hade inget eget liv, deltog i djävulsdansen iscensatt av andra. Dansade hjälplös omkring i mina oläkta trauman. Visst, delar av dem härjar ännu i min kropp, på många sätt värre än nånsin. Men min vuxna förmåga att omsluta och integrera det är också större än någonsin. Floden bär bäcken i sin famn.
Allan Edwalls vackra visa om lilla bäcken har ett annat perspektiv. En sorgesång om oåterkallerlig förlust. Men jag hör även stråk av ysterhet och försoning. Gör du?



 i