onsdag 8 april 2009

Alla och envar

Jag läser och lyssnar på pågående radioföljetong: Envar av Philip Roth uppläst av Lars Väringer. Det är en växande sjukjournal om åldrande, tilltagande skröplighet och ruelse över att det blev som det blev.
Samtidigt finns där en lågmäld och bitande humor, typ en nertonad Woody Allen:

"När kommer jag att bli utskriven? Jag håller på att mista hösten 1967." Kirurgen lyssnade med allvarlig min, och sa sedan med ett leende: "Ni har visst inte fattat det än? Ni var nära att missa allting."
...
Tjugotvå år gick. Tjugotvå år av utmärkt hälsa.
...
För det mesta simmade han femtonhundrameter på klubben varje morgon... Innan dagen var slut låg han i en säng på hjärtintensiven...Frågan var bara om operationen skulle genomföras omedelbart eller följande morgon.
...
Hans hustru den här gången - hans tredje och sista...ingav verkligen ingen trygg tillförsikt på operationsdagens morgon, när hon gråtande gick bredvid rullbåren och vred sina händer, och till slut, utan att kunna behärska sig, ropade: "Men jag då?"...
"En sak i taget", sa han till henne. "Låt mig dö först. Sedan ska jag komma och hjälpa dig."
...
läkaren kom in... och förklarade att han inte kunde skickas hem om det var hans hustru som skulle ansvara för vården när han kom hem. "Det bär mig emot att säga det här, hon är egentligen inte mitt problem, men jag har ju sett henne när hon kommit på besök. Den kvinnan är mer frånvarande än närvarande, och jag måste försöka skydda mina patienter."

En snäppet bättre bok (med reservation för att jag inte är klar med Roths bok ännu) om skröplighet, dödens väntrum och slutligen döden är "Stundande natten" av Carl-Henning Wijkmark, som fick Augustpriset 2007.

Det paradoxala med dessa böcker är att de stärker mitt livsmod och min förmåga att försonas med min tillvaro. Kanske det inte behöver bli så jobbigt att skrumpna och dö, om jag nu inte dör knall och fall. Kanske har det värsta redan varit t ex tiden med panikångest 1994/95, för att inte tala om mina första månader i livet. Kanske har det värsta redan varit...vem vet...

Och inte ens glassiga gänget med bonusar och gräddfiler kommer undan döden, haha.

Inga kommentarer: